1 § Den som genom brott uppsåtligen har dödat någon får inte ta arv eller
testamente efter denne. Är den dödade arvinge eller testamentstagare
efter någon annan, får gärningsmannen inte bättre rätt till arv eller
testamente efter denne än om den dödade hade levat.

Vad som sägs i första stycket gäller även när någon annars har orsakat
någon annans död genom en uppsåtlig gärning som innefattat våld på den
dödades person och utgjort brott för vilket lindrigare straff än fängelse
i ett år inte är föreskrivet. Lika med våld anses att försätta någon i
vanmakt eller annat sådant tillstånd.

Vad som sägs i första och andra styckena gäller inte, om gärningsmannen
var under femton år.

Vad som sägs i första och andra styckena gäller inte heller, om det
föreligger synnerliga skäl däremot med hänsyn till gärningens
beskaffenhet. Vid bedömningen av om det med hänsyn till gärningens
beskaffenhet föreligger synnerliga skäl skall också beaktas,

1. om gärningsmannen begick gärningen under påverkan av en allvarlig
psykisk störning, eller

2. om gärningsmannen var under arton år och hans handlande stod i samband
med uppenbart bristande utveckling, erfarenhet eller omdömesförmåga hos
honom. Lag (1991:1547).

2 § Har någon genom tvång, förledande eller missbruk av annans oförstånd,
viljesvaghet eller beroende ställning förmått denne att upprätta eller
återkalla testamente eller att avstå därifrån, har han förverkat rätten
att taga arv eller testamente efter honom, såvitt ej särskilda skäl äro
däremot. Vad sålunda är stadgat äger motsvarande tillämpning, där någon
uppsåtligen förstört eller undanhållit testamente.

3 § Vad som sägs i 1 och 2 §§ om den som har begått ett brott gäller
också var och en som har medverkat till brottet såsom sägs i 23 kap. 4
och 5 §§ brottsbalken. Lag (1991:1547).

4 § Har någon förverkat sin rätt att taga arv, skall ärvas såsom hade han
dött före arvlåtaren.