1 §  Om det är ägnat att främja en ändamålsenlig markanvändning, får i
fastighet (den tjänande fastigheten) upplåtas rätt för ägaren av annan
fastighet (den härskande fastigheten) att i visst hänseende nyttja eller
på annat sätt taga i anspråk den tjänande fastigheten eller byggnad
eller annan anläggning som hör till denna eller att råda över den
tjänande fastigheten i fråga om dess användning i visst hänseende
(servitut).

Servitut får avse endast ändamål som är av stadigvarande betydelse för
den härskande fastigheten och får icke förenas med skyldighet för ägaren
av den tjänande fastigheten att fullgöra annat än underhåll av väg,
byggnad eller annan anläggning som avses med servitutet.

Bestämmelserna i detta kapitel avser icke servitut som tillkommit genom
förrättning enligt fastighetsbildningslagen (1970:988) eller genom
expropriation eller liknande tvångsförvärv.

2 § Servitut får upplåtas till förmån även för gruvegendom.  I fråga om
sådan upplåtelse äger bestämmelserna i detta kapitel om servitut till
förmån för fastighet motsvarande tillämpning.

3 § Servitut är förenat med äganderätten till den härskande fastigheten
och får ej överlåtas särskilt.

4 § Servitut får ej avse rätt till skogsfång eller bete.

5 § Servitut upplåtes skriftligen av den tjänande fastighetens ägare. I
upplåtelsehandlingen skall anges den härskande och den tjänande
fastigheten samt ändamålet med upplåtelsen.  Upplåtelse som icke
uppfyller dessa föreskrifter har ej verkan som upplåtelse av servitut.

6 § Ägaren av den härskande fastigheten skall vid servitutets utövning
förfara så, att den tjänande fastigheten icke betungas mer än
nödvändigt.

Har den härskande fastighetens ägare på den tjänande fastigheten väg,
byggnad eller annan anläggning, åligger det honom att hålla den i sådant
skick att skada eller olägenhet icke vållas onödigtvis.

7 § Har den härskande fastighetens ägare överskridit sin rätt eller
ägaren av någondera fastigheten åsidosatt sin skyldighet, åligger det
honom att återställa vad som rubbats eller fullgöra vad som eftersatts
och att ersätta skada.

8 § Är i fall som avses i 7 § vad den ene fastighetsägaren låtit komma
sig till last av väsentlig betydelse för den andre och sker ej rättelse
inom skälig tid efter anmaning, har denne rätt att häva servitutet och
att erhålla ersättning för skada.

9 § Skall vederlag utgå för servitut och betalas ej vederlaget inom en
månad efter förfallodagen, har den tjänande fastighetens ägare rätt att
häva servitutet och att erhålla ersättning för skada, om försummelsen
icke är av ringa betydelse.

10 § Fastighetsägare som vill häva servitutet enligt 8 eller 9 § skall
underrätta den andre fastighetsägaren därom utan oskäligt dröjsmål. Sker
det ej, är rätten att häva förlorad.

Servitut får ej hävas, sedan vederlag betalats eller annan rättelse
skett.

11 § Den fasta egendom som servitutet avser får ej belastas utöver vad
som följer av upplåtelsen till följd av ändring i fastighetsindelningen
eller annan ändring i förhållandena.

12 § Sammanlägges den härskande fastigheten med den tjänande, upphör
servitutet att gälla.

13 § Bortför den härskande fastighetens ägare byggnad eller annan
anläggning som är avsedd för servitutet och som tillhör honom men finns
på den tjänande fastigheten, åligger det honom att återställa marken i
tjänligt skick.  Upphör servitutet, är han skyldig att föra bort sådan
anläggning inom ett år därefter.  Sker det ej, tillfaller anläggningen
den tjänande fastighetens ägare utan lösen.

14 § Om ändring och upphävande av servitut i fastighet genom
fastighetsreglering finns bestämmelser i fastighetsbildningslagen
(1970:988).  De äger motsvarande tillämpning i fråga om ändring och
upphävande av servitut i tomträtt.