Etikettarkiv: Högsta förvaltningsdomstolen pressmeddelanden

Exploateringsavtal fick inte betydelse vid en fastighetsreglering

En kommun i norra Sverige hade ingått ett exploateringsavtal. Enligt avtalet skulle exploatören anlägga vägar, parker och annat för att genomföra kommunens detaljplan. Kommunen skulle sedan ta över marken genom fastighetsreglering. I avtalet stod det vilken ersättning som då skulle betalas.

Det företag som hade gjort exploateringen ansökte om fastighetsreglering. Kommunen hänvisade till vad som sades i exploateringsavtalet om värdering av marken. Företaget ansåg att avtalet inte längre var bindande och att marken skulle värderas enligt lagen, dvs. som vid en expropriation.

Högsta domstolen konstaterar att ett samtycke till avsteg från lagens värderingsregler måste lämnas under förrättningen. Om det finns ett tidigare avtal om värderingen, måste parterna under förrättningen förklara att de håller fast vid avtalet. Ett exploateringsavtal är en civilrättslig överenskommelse och ska här inte behandlas annorlunda än andra avtal.

Eftersom företaget i det aktuella fallet inte har lämnat något samtycke under förrättningen, ska lagens värderingsregler tillämpas.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Ett avgörande om kränkningsersättning och anhörigersättning

Två unga män deltog som förare av varsin personbil i ett s.k. chicken-race med följd att en allvarlig kollision inträffade. I den ena bilen medföljde en 16-årig flicka som passagerare i främre passagerarsätet. Vid kollisionen blev hon medvetslös och tillfogades livshotande skador. Hon är fortfarande, omkring två år efter olyckan, icke kontaktbar och kommer aldrig att återfå ett normalt liv. Hennes medicinska invaliditet är 99 procent. Förarna hade i tingsrätten och hovrätten dömts för vållande till kroppsskada, grovt brott, och grov vårdslöshet i trafik samt förpliktats att betala kränkningsersättning till flickan samt ersättning för sveda och värk i form av psykiskt lidande – s.k. anhörigersättning – till hennes föräldrar, som under lång tid hade tvingats uppleva hur deras dotter svävade mellan liv och död. Frågan i Högsta domstolen var hur ersättningarna till flickan och föräldrarna skulle bestämmas.

Beträffande kränkningsersättning till flickan kommer domstolen fram till att den schabloniserade ersättningen vid försök till mord (125 000 kr) kan vara en utgångspunkt, men att ersättningen bör sättas något lägre än vad som skulle skett vid ett uppsåtligt mordförsök. Flickan tillerkändes 110 000 kr.

I fråga om anhörigersättning till föräldrarna uttalar Högsta domstolen att nära anhörig bör ha rätt till en schabloniserad ersättning på 20 000 kr när personskada har orsakats uppsåtligen eller av grov vårdslöshet som ligger mycket nära ett uppsåtligt handlande och skadorna varit livshotande under inte obetydlig tid. Domstolen konstaterar att det psykiska lidandet för nära anhöriga som drabbats på det sätt som skett i det aktuella fallet kan vara betydligt längre och påtagligt större än om den skadade initialt befinner sig i ett livshotande tillstånd men därefter genomgår en tydlig förbättring. Domstolen konstaterar också att i det aktuella fallet detta bekräftades genom utredningen i målet och att ersättningen därför skulle bestämmas till ett betydligt högre belopp än vad som ersätts genom schablonen. Föräldrarna tillerkändes 50 000 kr var, vilket motsvarade vad de yrkade.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Villkorlig dom för stöld på kafé

Straffbestämmelsen om grov stöld ändrades 2017. Vid bedömningen av om ett stöldbrott är grovt ska efter den ändringen särskilt beaktas om tillgreppet avser en sak som någon haft i sin omedelbara närhet. Redan tidigare gällde att fickstölder i de flesta fall bedöms som grova stölder och straffet bestäms, enligt ett avgörande från Högsta domstolen, normalt till fängelse.

En person dömdes för grov stöld. Han hade, tillsammans med en annan person, stulit en ryggsäck som en kafébesökare hade lagt på golvet intill sin stol.

Hovrätten bestämde straffet till fängelse i sex månader. Den tilltalade överklagade och ville ha ett lindrigare straff medan riksåklagaren ansåg att straffet skulle bestämmas till fängelse.

Högsta domstolen bestämmer påföljden till villkorlig dom. Enligt domstolen finns det bara ett begränsat utrymme för att i rättspraxis bestämma att nya brottstyper ska leda till korta fängelsestraff med hänvisning till brottets art. I lagstiftningsärendet från 2017 görs inte några uttalanden om att brottet ska leda till fängelse med hänvisning till brottets art. Högsta domstolen anser att det inte heller finns underlag för att uttala att stöld av saker i någons omedelbara närhet har samma speciella karaktär som fickstölder.

Slutsatsen blir därför att grov stöld genom tillgrepp av sak som någon hade i sin omedelbara närhet inte ska anses vara av sådan art att fängelse normalt ska väljas som påföljd. Påföljden bestäms därför till villkorlig dom.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Dom i mål om tull och mervärdesskatt

Vid import av varor till Sverige från ett land utanför EU påförs som huvudregel tull och mervärdesskatt. EU har ingått ett avtal med Turkiet som innebär att vissa varor som är i fri cirkulation i Turkiet omfattas av förmånstull, vilket innebär att de kan importeras tullfritt till unionen. Att varorna är i fri cirkulation ska intygas med hjälp av s.k. A.TR.-certifikat.

Ett turkiskt bolag var huvudansvarigt för det s.k. transiteringsförfarandet när ett svenskt aktiebolag importerade fyra containrar med tv-apparater från Turkiet. Varorna uppvisades inte för Tullverket vid införseln till Sverige och det uppkom en tullskuld. Tullverket utsåg det turkiska bolaget till gäldenär för tullskulden.

Enligt en särskild beräkningsregel i den s.k. unionstullkodexen kan en tullskuld beräknas enligt bestämmelserna om förmånstull under förutsättning att den underlåtenhet som medförde att tullskulden uppkom inte utgjorde något försök till bedrägeri. Högsta förvaltningsdomstolen fann inte skäl att ifrågasätta vare sig de åberopade certifikaten eller att underlåtenheten att anmäla varorna vid införseln till Sverige skedde av misstag. Tullskulden skulle därför bestämmas till det belopp som förmånstull enligt avtalet mellan EU och Turkiet skulle beräknas till, dvs. 0 kr.

Mervärdesskatt ska inte tas ut enligt tullagen om det finns en deklarant och denne är registrerad till mervärdesskatt i Sverige vid tidpunkten för beslutet om tull och agerar med anledning av införsel i egenskap av beskattningsbar person. I det här fallet hade det svenska aktiebolag som importerade varorna inkommit med en deklaration innan Tullverket fattade sitt beslut. Enligt Högsta förvaltningsdomstolen fanns således en deklarant vid tidpunkten för beslutet. Mot bakgrund av detta skulle mervärdesskatt inte fastställas med tillämpning av tullagen. Tullverket var således inte rätt beslutsmyndighet och beslutet om mervärdesskatt upphävdes därför.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Prövningstillstånd meddelat i mål om assistansersättning

Fråga om rätten till utbetalning av assistansersättning enligt 51 kap. 14 § socialförsäkringsbalken kan bortfalla om månadens redovisning av utförd assistans har kommit in efter den tidpunkt som anges i de föreskrifter som Försäkringskassan meddelat. (Mål nr 2928-21, Kammarrätten i Jönköpings mål nr 1271-19).

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Beslut om förbehåll enligt rättegångsbalken vid partsinsyn får inte överklagas särskilt

Frågan i Högsta domstolen var om beslutet om förbehåll ska få överklagas särskilt eller om det, som ett beslut under rättegång, bara ska få överklagas i samband med dom eller slutligt beslut i målet. Avgörande för den frågan var om utlämnandet av handlingen med förbehållet ska ses som ett led i rätten till partsinsyn enligt rättegångsbalken eller som ett utlämnande av allmän handling enligt tryckfrihetsförordningen och offentlighets- och sekretesslagen.

Sedan 2017 har det funnits en särskild bestämmelse i rättegångsbalken (6 kap. 1 § tredje stycket) som medger att förbehåll ställs upp även i ett förfarande enligt rättegångsbalken. Högsta domstolen slår i avgörandet fast att ett beslut om sådant förbehåll innebär en tillämpning av den rätt till partsinsyn som följer av rättegångsbalken, varför den överklagandeordning med möjligheter till särskild klagan som finns i offentlighets- och sekretesslagen inte är tillämplig. Beslutet om förbehåll är ett beslut under rättegång som inte får överklagas särskilt, utan endast i samband med dom eller slutligt beslut. Högsta domstolen undanröjer därför hovrättens beslut och avvisar överklagandet.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Dom i mål om mervärdesskatt samt skattetillägg m.m.

Målen gäller mervärdesskatt vid omsättning av byggherre- och entreprenadtjänster i samband med uppförande av flerbostadshus. Ett antal bostadsrättsföreningar förvärvade byggherre- och entreprenadtjänster respektive mark för byggande av bostadsrättslägenheter från olika företag inom samma koncern. Ett koncernbolag har alltså utfört byggherre- och entreprenadtjänsterna medan ett annat koncernbolag har sålt fastigheter till föreningarna.

Omsättning av byggherre- och entreprenadtjänster är mervärdesskattepliktig medan omsättning av fastigheter är undantagen från skatt. Bostadsrättsföreningar saknar avdragsrätt för ingående mervärdesskatt vilket får till följd att ju större del av den sammanlagda ersättningen som avser de skattepliktiga tjänsterna desto större blir den icke avdragsgilla skatten.

Det underlag som skatten tas ut på (beskattningsunderlaget) ska beräknas utifrån den ersättning som säljaren erhållit eller ska erhålla. Undantagsvis kan detta beskattningsunderlag omvärderas och höjas med den effekten att skatten istället tas ut på marknadsvärdet. Omvärderingen förutsätter att säljare och köpare är förbundna med varandra, att köparen inte har full avdragsrätt samt att ersättningen är lägre än marknadsvärdet. Detta framgår av 7 kap. 3 a § mervärdesskattelagen (1994:200). Vad som anses med marknadsvärde definieras i 1 kap. 9 § mervärdesskattelagen. Enligt den definitionen avses hela det belopp som köparen av en tjänst, i samma försäljningsled och vid samma tidpunkt, i fri konkurrens skulle få betala till en oberoende säljare inom landet för en sådan tjänst. Om ingen jämförbar omsättning av tjänster kan fastställas utgörs marknadsvärdet av säljarens självkostnad.

I målen är det ostridigt att den sammanlagda ersättning som respektive förening har betalat för marken och för tjänsterna är marknadsmässig samt att ersättningen för tjänsterna inte understiger självkostnaden. Skatteverket ansåg emellertid att den totala ersättningen snedfördelats på det sättet att priset för tjänsterna satts för lågt och understeg marknadsvärdet. Även övriga förutsättningar för att beräkna beskattningsunderlaget med utgångspunkt i marknadsvärdet bedömdes vara uppfyllda. Myndigheten höjde därför den utgående mervärdesskatten.

Som motivering till att ersättningen för tjänsterna skulle anses understiga marknadsvärdet angav Skatteverket att värdeökningen på respektive fastighet var orimlig. Komplexiteten i byggherre- och entreprenadtjänsterna innebär att det i praktiken är omöjligt för Skatteverket att fastställa en jämförbar omsättning. Det är enklare att beräkna marknadsvärdet för marken än tjänsterna. Marknadsvärdet för tjänsterna ska därför vara det totala priset minskat med marknadsvärdet för marken.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att mervärdesskattelagens definition av begreppet marknadsvärde gäller även vid tillämpning av omvärderingsreglerna. Av detta följer att en förutsättning för att omvärdera beskattningsunderlaget är att en jämförbar omsättning kan fastställas. Skatteverket har angett att myndigheten inte kan fastställa en jämförbar omsättning för de i målen aktuella byggherre- och entreprenadtjänsterna. Det har därmed inte visats att den ersättning som har erhållits från respektive förening för byggherre- och entreprenadtjänsterna är lägre än marknadsvärdet. Högsta förvaltningsdomstolen avslog därför Skatteverkets överklagande.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Föreskrift om hembudsskyldighet vid gåva av fastighetsandel följde inte med en senare gåva av andelen

I Högsta domstolen gällde målet en förälders gåva av en fritidsfastighet till tre döttrar. I gåvobrevet fanns en föreskrift om att del av fastigheten inte fick säljas utan att den hade hembjudits till övriga gåvotagare eller deras arvingar till ett lösenbelopp som motsvarade andelen i fastighetens taxeringsvärde.

En av gåvotagarna gav sin andel till en dotter. Dottern väckte talan mot övriga andelsägare och begärde att domstolen skulle förklara att hon inte var bunden av föreskriften om hembudsskyldighet i det ursprungliga gåvobrevet.

Tingsrätten och hovrätten ansåg att hon var bunden av föreskriften om hembudsskyldighet. Högsta domstolen konstaterar att det inte finns något entydigt stöd för att en sådan förfogandeinskränkning har verkan vid gåva samt att den principiella utgångspunkten är att avtalade förfogandeinskränkningar enbart binder parterna. Domstolen förklarar nu att dottern inte är bunden av hembudsskyldigheten i det ursprungliga gåvobrevet. Högsta domstolen har gjort en avvägning av skäl för och emot att respektera den ursprunglige givarens vilja.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Prövningstillstånd meddelat i mål om avaktualisering som arbetssökande

Fråga om Arbetsförmedlingens åtgärd att avaktualisera en arbetssökande utgör ett överklagbart beslut och, i så fall, om åtgärden har stöd i rättsordningen. (Mål nr 1330-21, Kammarrätten i Sundsvalls mål nr 2416-20).

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Tomträttshavare har rätt till ersättning enligt 4 kap. expropriationslagen när tomträttsfastigheten minskats till följd av fastighetsreglering

I målet hade viss mark på en fastighet som upplåtits med tomträtt förts över till en annan fastighet genom fastighetsreglering. Båda fastigheterna tillhörde Göteborgs kommun och fastighetsregleringen skedde i stället för inlösen enligt plan- och bygglagen. Tomträtten innehas av Stiftelsen Göteborgs Studentbostäder. På den mark som överfördes hade stiftelsen byggt en anläggning för och hyrt ut parkeringsplatser. Frågan i Högsta domstolen var enligt vilka regler ersättningen till stiftelsen skulle bestämmas.

Enligt kommunen och Lantmäteriet skulle ersättning utgå för annan skada i form av anläggningens restvärde med ett belopp om 1 120 000 kr.

Högsta domstolen konstaterar dock att utgångspunkten enligt 13 kap. 26 § jordabalken är att tomträtt ska likställas med fast egendom vid expropriation eller liknande tvångsförvärv och att detta talar för att tomträttshavare vid fastighetsbildning ska behandlas på motsvarande sätt som fastighetsägare när ersättningen ska bestämmas. Till det kommer att tomträttshavaren vid såväl expropriation som inlösen av mark enligt plan- och bygglagen har rätt till ersättning bestämd enligt 4 kap. 1 § expropriationslagen och att en fastighetsreglering medför samma effekter för tomträttshavaren som i dessa fall.

Högsta domstolen kommer fram till att ersättningsreglerna i 4 kap. expropriationslagen ska tillämpas även i förhållande till tomträttshavaren när omständigheterna är som i det aktuella fallet. Stiftelsen har därför rätt till ersättning med 4 000 000 kr.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Prövningen av billighetsskälet tilltalads dåliga hälsa

En man åtalades för att ha innehaft och transporterat knappt 4,4 kg cannabis. Han dömdes i tingsrätten för narkotikabrott till fängelse i 1 år och 8 månader.

Efter tingsrättens dom drabbades mannen av lungcancer. Hovrätten ansåg att det inte hade framkommit att det fanns ett sådant samband mellan sjukdomen och verkställigheten av ett fängelsestraff att det fanns anledning att ta hänsyn till sjukdomen vid bestämmande av påföljd. Hovrätten fastställde tingsrättens dom.

Mannen gav in ett kompletterande läkarintyg i Högsta domstolen. Enligt intyget är den typ av lungcancer som han lider av obotlig och leder till döden inom fem år för omkring 95 procent av de drabbade.

I 29 kap. 5 § brottsbalken räknas ett antal omständigheter upp som rätten ska ta hänsyn till vid straffmätningen, s.k. billighetsskäl. Ett av billighetsskälen är att den tilltalade till följd av dålig hälsa skulle drabbas oskäligt hårt av ett straff utmätt efter brottets straffvärde. Billighetsskälen ska också beaktas vid rättens val av påföljd.

Högsta domstolen går i avgörandet igenom hur billighetsskälet tilltalads dåliga hälsa inverkar på straffmätning och påföljdsval.

I det aktuella fallet motiverar mannens sjukdom enligt Högsta domstolen en strafflindring motsvarande 8 månaders fängelse. Högsta domstolen konstaterar att brottets straffmätningsvärde och art med styrka talar för fängelse och kommer fram till att den nu aktuella sjukdomen inte utgör ett tillräckligt starkt billighetsskäl för att trots det välja annan påföljd. Högsta domstolen ändrar hovrättens dom på så sätt att mannen döms till ett års fängelse.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Förordnande av målsägandebiträde i hovrätten

I det underliggande brottmålet hade tingsrätten dömt en lärare för att ha misshandlat en elev. Tingsrätten hade, efter att ha beaktat bl.a. att läraren skildes från sin tjänst, bestämt påföljden till villkorlig dom utan vare sig samhällstjänst eller böter.

Läraren överklagade domen och yrkade frikännande. Åklagaren överklagade inte. Eleven, som biträtt åtalet, yrkade straffskärpning i hovrätten.

I tingsrätten hade eleven ett målsägandebiträde. Högsta domstolen har nu beslutat att ett målsägandebiträde ska förordnas även i hovrätten.

I avgörandet redovisas hur man bör se på betydelsen av att en målsägande, när åklagaren inte överklagar, har ett eget påföljdsyrkande. Detta ska väga förhållandevis tungt vid bedömningen av om det finns behov av ett målsägandebiträde men samtidigt inte automatiskt föranleda att ett biträde förordnas. Det ska alltid göras en helhetsbedömning av behovet utifrån omständigheterna i det enskilda fallet.

I detta fall gjorde Högsta domstolen bedömningen att ett målsägandebiträde skulle bidra till att påföljdsyrkandet kan behandlas på ett tillfredsställande sätt. Vid en helhetsbedömning kan eleven antas ha behov av målsägandebiträde även i hovrätten.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Dom i mål om sjukersättning

En person som var beviljad en fjärdedels sjukersättning arbetade som personlig assistent. En del av den arbetade tiden bestod av s.k. väntetid, vilket är tid under natten när assistenten måste vara på plats för att kunna hjälpa den assistansberättigade om behov av det uppstår. Under väntetid har assistenten i regel rätt att sova om arbetsuppgifterna medger det.

Den som får en fjärdedels sjukersättning har möjlighet att arbeta upp till tre fjärdedelar av ett heltidsarbete med bibehållen rätt till sjukersättning. Med anledning av arbetet under väntetid kom den totala arbetstiden för den i målet aktuella assistenten att överstiga tre fjärdedelar av ett heltidsarbete. Försäkringskassan beslutade därför att assistenten inte längre hade rätt till sjukersättning. Allmänna ombudet för socialförsäkringen överklagade beslutet men både förvaltningsrätten och kammarrätten delade Försäkringskassans bedömning.

För den som får sjukersättning gäller att rätten till förmånen ska omprövas om arbetsförmågan förbättras. Högsta förvaltningsdomstolen har tidigare uttalat att avgörande för bedömningen av i vad mån arbetsförmågan är nedsatt är den tid som den försäkrade kan arbeta och få en lön som är gängse inom yrkesområdet ställd i relation till ett heltidsarbete, och att vad arbetstiden mer exakt ägnas åt i princip inte ska vägas in vid den bedömningen. Detta innebär att arbetad tid får anses visa på en arbetsförmåga.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar att assistenten måste vara tillgänglig för att vid behov kunna utföra de arbetsinsatser som krävs. Detta förutsätter att det finns en arbetsförmåga som omfattar hela väntetiden, eftersom assistenten under denna tid måste klara av samtliga insatser som kan komma att behövas. Arbete under väntetid ska därför i sin helhet beaktas vid bedömningen av om arbetsförmågan har förbättrats, oavsett om några arbetsinsatser faktiskt har utförts eller inte. Eftersom assistenten hade arbetat mer än tre fjärdedelar av ett heltidsarbete och genom detta arbete uppvisat en arbetsförmåga som hon antogs sakna när beslutet om sjukersättning fattades, var Försäkringskassans beslut att låta ersättningen upphöra riktigt.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Prövningstillstånd meddelat i mål om anstånd med betalning av skatter och avgifter samt ersättning för kostnader

Fråga om anstånd kan beviljas enligt 63 kap. 4 eller 5 § skatteförfarandelagen (2011:1244) med betalning av överskjutande ingående mervärdesskatt. (Mål nr 3809-3811-21, Kammarrätten i Stockholms mål nr 2038-2040-21) .

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Prövningstillstånd meddelat i mål om tillstånd till kamerabevakning

Tillstånd till kamerabevakning; fråga om förutsättningarna för att bevilja tillstånd till kamera-bevakning enligt 8 § kamerabevakningslagen (2018:1200). (Mål nr 5358-20, Kammarrätten i Stockholms mål nr 2064-20).

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Dom i mål om folkbokföring

Målet handlar om en man som är folkbokförd i Sverige. Av ett dödsbevis från Serbien framgår att en man med samma namn har avlidit i Serbien. Det skiljer dock två dagar mellan det födelsedatum som anges i dödsbeviset (22 februari) och hans födelsedatum i folkbokföringen (20 februari). Skatteverket avslog ansökan om att mannen skulle avregistreras från folkbokföringen då det inte var styrkt att den person som dödsbeviset avsåg är samma person som den man som är registrerad i folkbokföringen.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar att det saknas skäl att i ärenden om avregistrering från folkbokföringen till följd av dödsfall ställa upp andra beviskrav än som gäller vid ändring av registrerade identitetsuppgifter. För att avregistrering ska ske krävs således att det av utredningen klart framgår att den registrerade personen har avlidit.

Uppgifterna i det serbiska dödsbeviset beträffande personen överensstämmer med vad som registrerats i folkbokföringen vad avser födelsemånaden, födelseåret, födelseorten och makans namn, inklusive hennes namn som ogift. Detta är omständigheter som talar för att personen som avses i dödsbeviset är samma person som finns registrerad i folkbokföringen. För detta talar också det förhållandet att de två olika födelsedatumen (20 och 22 februari) förekommer i Migrationsverkets personakter för en och samma person. Mot den bakgrunden bör inte alltför stor vikt läggas vid det faktum att en siffra när det gäller dagen i månaden för födelsen skiljer sig åt och att sökanden inte kunnat förklara varför uppgifterna som lämnats av den avlidne inte stämmer överens (jfr HFD 2019 ref. 9), utan det får anses klart framgå av utredningen att den i folkbokföringen registrerade mannen har avlidit.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen