1 § Om någon erhållit lagfart på fast egendom, som kommit ur rätte
ägarens hand, och därefter under tjugo år i följd med äganderättsanspråk
innehaft egendomen  utan att talan om bättre rätt till egendomen väckts
mot honom, har han på grund av hävden rätt till egendomen framför den
andre.

Om innehavet grundas på överlåtelse och innehavaren varken ägde eller
bort äga kännedom om att överlåtaren icke var rätt ägare, gäller första
stycket fastän tiden för innehavet uppgår till endast tio år.

Om egendomen under hävdetiden innehafts av flera efter varandra, äger
första och andra styckena motsvarande tillämpning, varvid kravet på
lagfart gäller endast den förste innehavarens förvärv. Vid tillämpning
av andra stycket gäller villkoren om att innehavet grundas på
överlåtelse och att innehavaren var i god tro endast den förste
innehavaren.

2 § Vad som följer av lag eller annan författning om verkan av
underlåtenhet att inom viss tid väcka talan om bättre rätt till fast
egendom äger tillämpning endast om det innebär att frihet från rätte
ägarens anspråk på egendomen vinnes tidigare än enligt 1 §.

Om skyldighet att återbära egendom som tillträtts till följd av
dödförklaring finns särskilda bestämmelser.