Etikettarkiv: Högsta förvaltningsdomstolen nyheter

Dom i mål om assistansersättning

Assistansersättning betalas inte ut om assistansen har utförts av någon som till följd av ålderdom, sjukdom eller liknande orsak saknar förmåga att utföra arbete som personlig assistent.

I det förevarande målet hade Försäkringskassan beslutat att den assistansberättigade inte hade rätt att få ersättning för alla de timmar som hon begärt ersättning för. Försäkringskassan motiverade sitt beslut med att en av de personliga assistenterna under den aktuella tiden hade haft halv sjukersättning men trots det arbetat heltid. Eftersom den personliga assistenten enligt beslutet om sjukersättning hade saknat förmåga att utföra arbete i större omfattning än halvtid, dvs. 20 timmar per vecka, kunde den assistansberättigade inte få ersättning för alla timmar.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar att det såväl av lagtexten som av förarbetena följer att utbetalning av assistansersättning i en sådan situation inte med automatik ska stoppas. I stället ska Försäkringskassan, efter att relevanta uppgifter har begärts ifrån arbets- eller uppdragsgivaren, göra en bedömning av assistentens förmåga att arbeta som personlig assistent. Försäkringskassan har därför inte rätt att neka utbetalning av assistansersättning enbart av det skälet att den personliga assistentens arbetstid överstiger dennes arbetsförmåga enligt ett beslut om t.ex. sjukersättning. Avgörande för om assistansersättning ska betalas ut är förmågan att utföra arbete som personlig assistent.

I en situation som den nu aktuella blir frågan i stället om rätten till sjukersättning har missbrukats och vad följderna av det i så fall ska bli. Det är något som Försäkringskassan får pröva utifrån de bestämmelser som gäller för sjukersättning. En annan ordning skulle innebära att den assistansberättigade får bära konsekvenserna av assistentens felaktiga agerande.

I det aktuella målet hade det inte gjorts gällande att den personliga assistenten, trots beslutet om halv sjukersättning, till följd av sjukdom faktiskt saknat förmåga att arbeta heltid som personlig assistent. Försäkringskassan hade därför inte rätt att neka utbetalning av assistansersättning.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Beslut i mål om rättsprövning

Regeringens beslut att avslå ett överklagande av Migrationsverkets beslut att avslå en ansökan om svenskt medborgarskap innefattar inte en prövning av den enskildes civila rättigheter enligt artikel 6.1 EKMR. Detta gäller även om den enskilde är statslös. Regeringens beslut kan därmed inte bli föremål för rättsprövning.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Dom i mål om rätt att ta del av allmän handling

Riksdagsförvaltningen hade avslagit en begäran om att få ta del av en promemoria och annat beslutsunderlag i ett visst ärende. Beslutet motiverades med att förvaltningen redan hade lämnat ut alla handlingar som motsvarades av begäran.

Högsta förvaltningsdomstolen, som saknade anledning att ifrågasätta Riksdagsförvaltningens uppgifter, avslog överklagandet.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Dom i mål om aktivitetsstöd

En person som deltar i ett arbetsmarknadspolitiskt program hos Arbetsförmedlingen kan få ersättning från Försäkringskassan, s.k. aktivitetsstöd.

Aktivitetsstöd betalas ut månadsvis och ansökan för en månad ska göras under den efterföljande månaden, dvs. en månad i efterskott. Om ansökan om ersättning görs senare än under den efterföljande månaden får ersättning betalas ut endast om det finns särskilda skäl.

Arbetsförmedlingen hade återkallat en persons deltagande i ett arbetsmarknadspolitiskt program. Personen begärde omprövning av Arbetsförmedlingens beslut och fortsatte att delta i programmets aktiviteter. Först efter att Arbetsförmedlingen ändrat sitt återkallelsebeslut ansökte han om aktivitetsstöd hos Försäkringskassan. Försäkringskassan avslog ansökningarna då de kommit in för sent. Att Arbetsförmedlingen ändrat sitt beslut ansågs inte utgöra särskilda skäl för att ändå bevilja aktivitetsstöd.

Förvaltningsrätten och kammarrätten ansåg till skillnad från Försäkringskassan att det fanns särskilda skäl för att bevilja ersättning för tid längre tillbaka än månaden före ansökningsmånaden.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar att det i den aktuella förordningen inte framgår vad som kan utgöra särskilda skäl och att det inte finns några förarbeten som kan ge ledning. Enligt Högsta förvaltningsdomstolen måste utgångspunkten vid prövningen av om det finns särskilda skäl vara att det ska göras en bedömning av omständigheterna i varje enskilt fall. Vid denna prövning ska i första hand beaktas omständigheter hänförliga till sökanden själv som innebär att denne varit förhindrad att ansöka i tid, t.ex. sjukdom eller olycksfall. Därutöver kan det även finnas omständigheter som visserligen inte är direkt hänförliga till sökanden själv men som ändå bör beaktas, förutsatt att det framstår som ursäktligt att ansökan inte lämnats i tid, t.ex. en nära anhörigs akuta sjukdom eller dödsfall.

I det aktuella fallet hade personen deltagit i programmets aktiviteter under hela den tid som ansökningarna avsåg. Han borde därför ha ansökt om aktivitetsstöd för varje månad senast under den efterföljande månaden. Det förhållandet att han begärt omprövning av Arbetsförmedlingens beslut saknade enligt Högsta förvaltningsdomstolens uppfattning betydelse för skyldigheten att ansöka i tid. Det fanns därför inte särskilda skäl för att bevilja honom aktivitetsstöd för längre tid tillbaka än månaden före ansökningsmånaden.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Dom i mål om etableringsersättning

En person som deltar i etableringsinsatser för vissa nyanlända invandrare kan få ersättning från Försäkringskassan, s.k. etableringsersättning.

Etableringsersättning betalas ut månadsvis och ansökan för en månad ska göras under den efterföljande månaden, dvs. en månad i efterskott. Om ansökan om ersättning görs senare än under den efterföljande månaden får ersättning betalas ut endast om det finns särskilda skäl.

En person hade fått information från en handläggare på ett statligt servicekontor om att en ansökan om etableringsersättning kunde lämnas in senare än en månad i efterskott. Försäkringskassan avslog ansökan med motiveringen att den kommit in för sent och att felaktig information från en myndighet inte var sådana särskilda skäl som innebar att ersättning ändå kunde beviljas.

Förvaltningsrätten och kammarrätten ansåg till skillnad från Försäkringskassan att det fanns särskilda skäl för att bevilja ersättning för tid längre tillbaka än månaden före ansökningsmånaden.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar att det i den aktuella förordningen inte framgår vad som kan utgöra särskilda skäl och att det inte finns några förarbeten som kan ge ledning. Enligt Högsta förvaltningsdomstolen måste utgångspunkten vid prövningen av om det finns särskilda skäl vara att det ska göras en bedömning av omständigheterna i varje enskilt fall. Vid denna prövning ska i första hand beaktas omständigheter hänförliga till sökanden själv som innebär att denne varit förhindrad att ansöka i tid, t.ex. sjukdom eller olycksfall. Därutöver kan det även finnas omständigheter som visserligen inte är direkt hänförliga till sökanden själv men som ändå bör beaktas, förutsatt att det framstår som ursäktligt att ansökan inte lämnats i tid, t.ex. en nära anhörigs akuta sjukdom eller dödsfall.

I det aktuella fallet hade personen fått information om att han kunde ansöka om stöd senare än en månad i efterskott vilket inte var korrekt. Den omständigheten att han fått felaktig information från en anställd vid en myndighet anser Högsta förvaltningsdomstolen emellertid inte utgör särskilda skäl för att bevilja etableringsersättning för tid längre tillbaka än månaden före ansökningsmånaden.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Domar i mål om inkomstskatt m.m.

Målen handlar om ett antal olika bolag som ingår i internationella koncerner och som har betalat räntor på skulder till koncernbolag inom EU. Underinstanserna har nekat bolagen avdrag för räntorna med stöd av den s.k. undantagsregeln.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade i rättsfallet HFD 2021 not. 10, efter att ha hämtat in ett förhandsavgörande från EU-domstolen, att det inte är förenligt med EU-rätten att tillämpa undantagsregeln i en situation då de inblandade bolagen skulle ha omfattats av bestämmelserna om koncernbidrag om bolagen hade varit svenska.

Det var i samtliga följdmål ostridigt att bolagen skulle ha omfattats av bestämmelserna om koncernbidrag om bolagen hade varit svenska. I några av målen hade Skatteverket emellertid anfört att unionsrätten inte kunde åberopas eftersom det rörde sig om ett missbruk av etableringsfriheten.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att invändningen att det var fråga om missbruk hade förts fram först i Högsta förvaltningsdomstolen samt att Skatteverket till stöd för detta hade hänvisat till omständigheter som inte hade åberopats i underinstanserna. Sådana omständigheter får beaktas endast om det finns särskilda skäl och några sådana skäl förelåg enligt domstolen inte i dessa fall. Skatteverkets invändning togs därför inte upp till prövning.

Högsta förvaltningsdomstolen fann därmed i samtliga mål att det skulle strida mot EU-rätten att vägra bolagen avdrag för ränteutgifterna.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Beslut i mål om rätt att ta del av allmän handling

I målet hade en person begärt att få ta del av ett digitalt samtal som riksdagens talman hållit med en partiledare sommaren 2021. Begäran avslogs med motiveringen att det digitala samtalet inte hade spelats in och att det därför inte fanns någon allmän handling att lämna ut. Beslutet undertecknades av tf. riksdagsdirektören på talmannens uppdrag och det angavs i beslutet att det inte kunde överklagas.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att det överklagade beslutet var fattat av riksdagens talman och gjorde bedömningen att det fick anses vara ett sådant beslut fattat av riksdagen som avses i 2 kap. 19 § tryckfrihetsförordningen och 6 kap. 7 § offentlighet- och sekretesslagen (jfr RÅ 1990 ref. 68). Av bestämmelserna följer att riksdagens beslut att avslå en begäran att få ta del av en handling inte får överklagas.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Beslut i mål om rättsprövning

Ägare till och boende på fastigheter i Kungsbacka kommun ansökte om rättsprövning av regeringens beslut att inte ta upp deras överklaganden av länsstyrelsens beslut om upphävande av strandskydd på angränsande fastighet till prövning. Högsta förvaltningsdomstolen har avvisat ansökningarna om rättsprövning.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Exploateringsavtal fick inte betydelse vid en fastighetsreglering

En kommun i norra Sverige hade ingått ett exploateringsavtal. Enligt avtalet skulle exploatören anlägga vägar, parker och annat för att genomföra kommunens detaljplan. Kommunen skulle sedan ta över marken genom fastighetsreglering. I avtalet stod det vilken ersättning som då skulle betalas.

Det företag som hade gjort exploateringen ansökte om fastighetsreglering. Kommunen hänvisade till vad som sades i exploateringsavtalet om värdering av marken. Företaget ansåg att avtalet inte längre var bindande och att marken skulle värderas enligt lagen, dvs. som vid en expropriation.

Högsta domstolen konstaterar att ett samtycke till avsteg från lagens värderingsregler måste lämnas under förrättningen. Om det finns ett tidigare avtal om värderingen, måste parterna under förrättningen förklara att de håller fast vid avtalet. Ett exploateringsavtal är en civilrättslig överenskommelse och ska här inte behandlas annorlunda än andra avtal.

Eftersom företaget i det aktuella fallet inte har lämnat något samtycke under förrättningen, ska lagens värderingsregler tillämpas.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Ett avgörande om kränkningsersättning och anhörigersättning

Två unga män deltog som förare av varsin personbil i ett s.k. chicken-race med följd att en allvarlig kollision inträffade. I den ena bilen medföljde en 16-årig flicka som passagerare i främre passagerarsätet. Vid kollisionen blev hon medvetslös och tillfogades livshotande skador. Hon är fortfarande, omkring två år efter olyckan, icke kontaktbar och kommer aldrig att återfå ett normalt liv. Hennes medicinska invaliditet är 99 procent. Förarna hade i tingsrätten och hovrätten dömts för vållande till kroppsskada, grovt brott, och grov vårdslöshet i trafik samt förpliktats att betala kränkningsersättning till flickan samt ersättning för sveda och värk i form av psykiskt lidande – s.k. anhörigersättning – till hennes föräldrar, som under lång tid hade tvingats uppleva hur deras dotter svävade mellan liv och död. Frågan i Högsta domstolen var hur ersättningarna till flickan och föräldrarna skulle bestämmas.

Beträffande kränkningsersättning till flickan kommer domstolen fram till att den schabloniserade ersättningen vid försök till mord (125 000 kr) kan vara en utgångspunkt, men att ersättningen bör sättas något lägre än vad som skulle skett vid ett uppsåtligt mordförsök. Flickan tillerkändes 110 000 kr.

I fråga om anhörigersättning till föräldrarna uttalar Högsta domstolen att nära anhörig bör ha rätt till en schabloniserad ersättning på 20 000 kr när personskada har orsakats uppsåtligen eller av grov vårdslöshet som ligger mycket nära ett uppsåtligt handlande och skadorna varit livshotande under inte obetydlig tid. Domstolen konstaterar att det psykiska lidandet för nära anhöriga som drabbats på det sätt som skett i det aktuella fallet kan vara betydligt längre och påtagligt större än om den skadade initialt befinner sig i ett livshotande tillstånd men därefter genomgår en tydlig förbättring. Domstolen konstaterar också att i det aktuella fallet detta bekräftades genom utredningen i målet och att ersättningen därför skulle bestämmas till ett betydligt högre belopp än vad som ersätts genom schablonen. Föräldrarna tillerkändes 50 000 kr var, vilket motsvarade vad de yrkade.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Villkorlig dom för stöld på kafé

Straffbestämmelsen om grov stöld ändrades 2017. Vid bedömningen av om ett stöldbrott är grovt ska efter den ändringen särskilt beaktas om tillgreppet avser en sak som någon haft i sin omedelbara närhet. Redan tidigare gällde att fickstölder i de flesta fall bedöms som grova stölder och straffet bestäms, enligt ett avgörande från Högsta domstolen, normalt till fängelse.

En person dömdes för grov stöld. Han hade, tillsammans med en annan person, stulit en ryggsäck som en kafébesökare hade lagt på golvet intill sin stol.

Hovrätten bestämde straffet till fängelse i sex månader. Den tilltalade överklagade och ville ha ett lindrigare straff medan riksåklagaren ansåg att straffet skulle bestämmas till fängelse.

Högsta domstolen bestämmer påföljden till villkorlig dom. Enligt domstolen finns det bara ett begränsat utrymme för att i rättspraxis bestämma att nya brottstyper ska leda till korta fängelsestraff med hänvisning till brottets art. I lagstiftningsärendet från 2017 görs inte några uttalanden om att brottet ska leda till fängelse med hänvisning till brottets art. Högsta domstolen anser att det inte heller finns underlag för att uttala att stöld av saker i någons omedelbara närhet har samma speciella karaktär som fickstölder.

Slutsatsen blir därför att grov stöld genom tillgrepp av sak som någon hade i sin omedelbara närhet inte ska anses vara av sådan art att fängelse normalt ska väljas som påföljd. Påföljden bestäms därför till villkorlig dom.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Dom i mål om tull och mervärdesskatt

Vid import av varor till Sverige från ett land utanför EU påförs som huvudregel tull och mervärdesskatt. EU har ingått ett avtal med Turkiet som innebär att vissa varor som är i fri cirkulation i Turkiet omfattas av förmånstull, vilket innebär att de kan importeras tullfritt till unionen. Att varorna är i fri cirkulation ska intygas med hjälp av s.k. A.TR.-certifikat.

Ett turkiskt bolag var huvudansvarigt för det s.k. transiteringsförfarandet när ett svenskt aktiebolag importerade fyra containrar med tv-apparater från Turkiet. Varorna uppvisades inte för Tullverket vid införseln till Sverige och det uppkom en tullskuld. Tullverket utsåg det turkiska bolaget till gäldenär för tullskulden.

Enligt en särskild beräkningsregel i den s.k. unionstullkodexen kan en tullskuld beräknas enligt bestämmelserna om förmånstull under förutsättning att den underlåtenhet som medförde att tullskulden uppkom inte utgjorde något försök till bedrägeri. Högsta förvaltningsdomstolen fann inte skäl att ifrågasätta vare sig de åberopade certifikaten eller att underlåtenheten att anmäla varorna vid införseln till Sverige skedde av misstag. Tullskulden skulle därför bestämmas till det belopp som förmånstull enligt avtalet mellan EU och Turkiet skulle beräknas till, dvs. 0 kr.

Mervärdesskatt ska inte tas ut enligt tullagen om det finns en deklarant och denne är registrerad till mervärdesskatt i Sverige vid tidpunkten för beslutet om tull och agerar med anledning av införsel i egenskap av beskattningsbar person. I det här fallet hade det svenska aktiebolag som importerade varorna inkommit med en deklaration innan Tullverket fattade sitt beslut. Enligt Högsta förvaltningsdomstolen fanns således en deklarant vid tidpunkten för beslutet. Mot bakgrund av detta skulle mervärdesskatt inte fastställas med tillämpning av tullagen. Tullverket var således inte rätt beslutsmyndighet och beslutet om mervärdesskatt upphävdes därför.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Prövningstillstånd meddelat i mål om assistansersättning

Fråga om rätten till utbetalning av assistansersättning enligt 51 kap. 14 § socialförsäkringsbalken kan bortfalla om månadens redovisning av utförd assistans har kommit in efter den tidpunkt som anges i de föreskrifter som Försäkringskassan meddelat. (Mål nr 2928-21, Kammarrätten i Jönköpings mål nr 1271-19).

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Beslut om förbehåll enligt rättegångsbalken vid partsinsyn får inte överklagas särskilt

Frågan i Högsta domstolen var om beslutet om förbehåll ska få överklagas särskilt eller om det, som ett beslut under rättegång, bara ska få överklagas i samband med dom eller slutligt beslut i målet. Avgörande för den frågan var om utlämnandet av handlingen med förbehållet ska ses som ett led i rätten till partsinsyn enligt rättegångsbalken eller som ett utlämnande av allmän handling enligt tryckfrihetsförordningen och offentlighets- och sekretesslagen.

Sedan 2017 har det funnits en särskild bestämmelse i rättegångsbalken (6 kap. 1 § tredje stycket) som medger att förbehåll ställs upp även i ett förfarande enligt rättegångsbalken. Högsta domstolen slår i avgörandet fast att ett beslut om sådant förbehåll innebär en tillämpning av den rätt till partsinsyn som följer av rättegångsbalken, varför den överklagandeordning med möjligheter till särskild klagan som finns i offentlighets- och sekretesslagen inte är tillämplig. Beslutet om förbehåll är ett beslut under rättegång som inte får överklagas särskilt, utan endast i samband med dom eller slutligt beslut. Högsta domstolen undanröjer därför hovrättens beslut och avvisar överklagandet.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Dom i mål om mervärdesskatt samt skattetillägg m.m.

Målen gäller mervärdesskatt vid omsättning av byggherre- och entreprenadtjänster i samband med uppförande av flerbostadshus. Ett antal bostadsrättsföreningar förvärvade byggherre- och entreprenadtjänster respektive mark för byggande av bostadsrättslägenheter från olika företag inom samma koncern. Ett koncernbolag har alltså utfört byggherre- och entreprenadtjänsterna medan ett annat koncernbolag har sålt fastigheter till föreningarna.

Omsättning av byggherre- och entreprenadtjänster är mervärdesskattepliktig medan omsättning av fastigheter är undantagen från skatt. Bostadsrättsföreningar saknar avdragsrätt för ingående mervärdesskatt vilket får till följd att ju större del av den sammanlagda ersättningen som avser de skattepliktiga tjänsterna desto större blir den icke avdragsgilla skatten.

Det underlag som skatten tas ut på (beskattningsunderlaget) ska beräknas utifrån den ersättning som säljaren erhållit eller ska erhålla. Undantagsvis kan detta beskattningsunderlag omvärderas och höjas med den effekten att skatten istället tas ut på marknadsvärdet. Omvärderingen förutsätter att säljare och köpare är förbundna med varandra, att köparen inte har full avdragsrätt samt att ersättningen är lägre än marknadsvärdet. Detta framgår av 7 kap. 3 a § mervärdesskattelagen (1994:200). Vad som anses med marknadsvärde definieras i 1 kap. 9 § mervärdesskattelagen. Enligt den definitionen avses hela det belopp som köparen av en tjänst, i samma försäljningsled och vid samma tidpunkt, i fri konkurrens skulle få betala till en oberoende säljare inom landet för en sådan tjänst. Om ingen jämförbar omsättning av tjänster kan fastställas utgörs marknadsvärdet av säljarens självkostnad.

I målen är det ostridigt att den sammanlagda ersättning som respektive förening har betalat för marken och för tjänsterna är marknadsmässig samt att ersättningen för tjänsterna inte understiger självkostnaden. Skatteverket ansåg emellertid att den totala ersättningen snedfördelats på det sättet att priset för tjänsterna satts för lågt och understeg marknadsvärdet. Även övriga förutsättningar för att beräkna beskattningsunderlaget med utgångspunkt i marknadsvärdet bedömdes vara uppfyllda. Myndigheten höjde därför den utgående mervärdesskatten.

Som motivering till att ersättningen för tjänsterna skulle anses understiga marknadsvärdet angav Skatteverket att värdeökningen på respektive fastighet var orimlig. Komplexiteten i byggherre- och entreprenadtjänsterna innebär att det i praktiken är omöjligt för Skatteverket att fastställa en jämförbar omsättning. Det är enklare att beräkna marknadsvärdet för marken än tjänsterna. Marknadsvärdet för tjänsterna ska därför vara det totala priset minskat med marknadsvärdet för marken.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att mervärdesskattelagens definition av begreppet marknadsvärde gäller även vid tillämpning av omvärderingsreglerna. Av detta följer att en förutsättning för att omvärdera beskattningsunderlaget är att en jämförbar omsättning kan fastställas. Skatteverket har angett att myndigheten inte kan fastställa en jämförbar omsättning för de i målen aktuella byggherre- och entreprenadtjänsterna. Det har därmed inte visats att den ersättning som har erhållits från respektive förening för byggherre- och entreprenadtjänsterna är lägre än marknadsvärdet. Högsta förvaltningsdomstolen avslog därför Skatteverkets överklagande.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Föreskrift om hembudsskyldighet vid gåva av fastighetsandel följde inte med en senare gåva av andelen

I Högsta domstolen gällde målet en förälders gåva av en fritidsfastighet till tre döttrar. I gåvobrevet fanns en föreskrift om att del av fastigheten inte fick säljas utan att den hade hembjudits till övriga gåvotagare eller deras arvingar till ett lösenbelopp som motsvarade andelen i fastighetens taxeringsvärde.

En av gåvotagarna gav sin andel till en dotter. Dottern väckte talan mot övriga andelsägare och begärde att domstolen skulle förklara att hon inte var bunden av föreskriften om hembudsskyldighet i det ursprungliga gåvobrevet.

Tingsrätten och hovrätten ansåg att hon var bunden av föreskriften om hembudsskyldighet. Högsta domstolen konstaterar att det inte finns något entydigt stöd för att en sådan förfogandeinskränkning har verkan vid gåva samt att den principiella utgångspunkten är att avtalade förfogandeinskränkningar enbart binder parterna. Domstolen förklarar nu att dottern inte är bunden av hembudsskyldigheten i det ursprungliga gåvobrevet. Högsta domstolen har gjort en avvägning av skäl för och emot att respektera den ursprunglige givarens vilja.

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen

Prövningstillstånd meddelat i mål om avaktualisering som arbetssökande

Fråga om Arbetsförmedlingens åtgärd att avaktualisera en arbetssökande utgör ett överklagbart beslut och, i så fall, om åtgärden har stöd i rättsordningen. (Mål nr 1330-21, Kammarrätten i Sundsvalls mål nr 2416-20).

Läs hela hos Högsta förvaltningsdomstolen